Kyrkbacken

av Lennart Nilsson

Från medeltiden var Stora torget platsen där stadens handel skedde. På var sin sida om domkyrkan ledde två transportvägar för gods till och från staden norrut. Stora kyrkogatan från Kvarntullen i nordväst och Österlånggatan från Gåsmyrtullen i nordost. De korsades norr om domkyrkan av Breda gatan som nu heter Skolgatan. Kyrkbacken är området mellan de båda transportvägarna norr om ”Breda gatan” fram till den nya Ringvägens hårda inskärning bland bostäderna.

På grund av sin kuperade terräng kallades området ”Backarne” fram till 1600-talet för att sen kallas Kyrkbacken. Området var då stadens ytterområde mot norr. Under 1870-talet inrutades staden i ett rutmönster av gator men Kyrkbacken lämnades orörd och har därför kvar sitt oregelbundna gatunät. Kyrkbacken har heller inte varit utsatt för bränder på det sätt som Västerås centrum vilket också förklarar bevarandet av områdets speciella karaktär.

Ingen av 1600-talets handelsgårdar fanns så långt ut från stadens centrum. Bebyggelsen längst i söder tillhörde främst kyrkans folk, lärare och präster. Längre norrut bodde hantverkare och längst norrut soldater, sjömän, dödgrävare och spögubbar. Kyrkbacken var således långt ifrån glamorös utan ett område för fattigt folk där bebyggelsen var sliten och de hygieniska förhållandena dåliga. Den vackra Mästermans källa var till exempel ett ställe där Mästerman (bödeln) fick ta sitt vatten, eftersom hans hus hölls avskilt från övriga samhället. Källan var säkerligen då inte utsmyckad med konst och blomsterplanteringar på så sätt som den är idag.

Vi vet ganska mycket om 1600 talets kyrkbacksbefolkning. F.d. stadsantikvarie Sven Olssons arbete om Kyrkbacken är omfattande och beskriver varje gårds utveckling och de människor som bebodde gårdarna på 1600-talet. Många är historierna om glädje, gemenskap, tveksamt leverne och ond bråd död. Många tursamma omständigheter möjliggjorde studiet av områdets historia. 1686 rev de lägre borgarna ner gärdsgårdar som högborgerligheten låtit bygga i utmarken. Detta utlöste en lång rättskamp där landshövdingen inte gav mycket stöd till de boende lägre borgarna. Emellertid lät Karl den elfte, som ofta kände med befolkningen, kalla ut Fabian Wrede, en känd auktoritet, för att reda ut tvisten. Han lät rita kartor och beskrev i detalj alla förhållanden. Dessa dokument hjälper oss att få en bild av 1600-talets Kyrkbacken.

Detalj av Jonas Carlstens karta över Västerås 1688
Detalj av Jonas Carlstens karta över Västerås 1688

1600-talet var en tid av förändring i Västerås. Biskopen Johannes Rudbeckius var en ledande kraft för en upprustning och modernisering av staden. Rudbeckianska Gymnasiet kom till mellan Kyrkan och Kyrkbacken som en framsynt satsning på utbildning. Staden byggdes upp och utvecklades snabbt. På kyrkbacken bodde det enkla folket, ofta ett mycket traditionellt liv. Man föddes, växte upp och dog på kyrkbacken, ofta i hus som gick i arv i generationer. Gränsen gick vid Bredgatan (Skolgatan) där söderifrån den moderna staden växte fram. Livsvillkoren var svåra. Pesten drabbade Kyrkbacken svårt 1623 då många avled. Speciellt mottaglig var denna fattiga del av staden. 1711 var det dags igen. De vita korsen var målade på ett tjugotal portar.

Hembränning, dryckenskap och skörlevnad gav biskopen stora bekymmer med befolkningen men också extra inkomster i form av böter. Den kraftfulle biskopen Rudbeckius var så effektiv att driva in ”syndapengar” att dessa tillsammans med gåvor bekostade ett 10-tal bostäder för kyrkans folk runt kyrkan. Hembränningen och dryckenskapen nådde sådana proportioner att även små barn dog av alkoholism. Det berättas om flera fall då den druckna modern kvävde sina barn i den gemensamma familjesängen genom att helt enkelt i sitt druckna tillstånd rulla över sitt barn.

Hemvändande soldater förpassades ofta till ett liv på kyrkbacken. De förde ofta med sig en livsstil som lämnade mycket övrigt att önska.

Västerås drabbades av ett par svåra vådaeldar. Den svåra elden 13 april 1714 då nästan hela staden brann ner började på kyrkbacken i ett hus vid nuvarande Lykttändargränd. Kyrkbacken förskonades dock genom att det blåste nordliga vindar.

Kyrkbacken lever vidare men hade kvar sin karaktär av förslumning. Kyrkbacksborna lever i sin stadsdel. Ett antal hantverkare, mindre metallindustrier, flera affärer eller bodar formar en levande stadsdel. Några barer eller öl ställen samt horhus eller åtminstone kända utövare av detta ”yrke”, ”förgyller” stadsdelens nattliv.

Detalj av Georg Gustaf Holstens karta över Västerås 1751
Detalj av Georg Gustaf Holstens karta över Västerås 1751

Vid sekelskiftet var känslan att bevara kyrkbacken inte särskilt stor. Slummen var också så stor att man inte fann mycket att bevara. Stadsplanen från 1902 visar stora breda gator som hänsynslöst dragits genom bebyggelsen. Dessbättre genomfördes aldrig planerna i någon större grad. 1915 års plan bevarar återigen de gamla gatorna. Enda tillägget är egentligen Lykttändargränd som i ett senare skede drogs längre österut mot Rektorsgatan i samband med att kvarteret Gisle skapades.

Under 1948–49 pågick en debatt om Kyrkbacken. Många ville skapa ett kulturcentrum men såg inte ett värde i Kyrkbackens historia. Många tyckte att området var så förslummat att en totalrivning och nybyggnad av kulturbyggnader var enda lösningen.

Förändringen började i slutet på 50-talet då fastighetsägarna Carl Henning och Ragnar Barrefors skrev till Kulturnämnden 1957. De påpekade att den förslummade stadsdelen med sina förfallna fastigheter och allt för många socialfall borde omvandlas till ett genuint kulturområde som istället skulle kunna vara en pärla i Västerås. Drätselkammaren beslöt att en inventering skulle påbörjas av Kyrkbacken. 1960 började Mimer projektera radhus i området Gerhard. Detta satte igång en livlig aktivitet i stadsarkitektkontoret där en arbetsgrupp arbetade fram ett PM som i allt väsentligt innehöll de riktlinjer efter vilka området sen har sanerats, omskapats och återskapats. Härefter beslutas en teknisk inventering av byggnaderna för att se vad som kunde bevaras. För att förstå förhållandena kan nämnas att 10% av bostäderna saknade rinnande vatten och avlopp, 40% saknade WC och 66% saknade centralvärme. Något var nödvändigt att göra. Tiden skulle annars med säkerhet innebära att området föll samman.

Under början av 60-talet drevs debatten om hur långtgående saneringen skulle utföras. En vanlig uppfattning tycks ha varit att saneringen skulle göras radikalt vilket självklart både upprörde och skrämde befolkningen i området. 1964 fastställdes en ny stadsplan där varliga saneringar föreskrivs. Det moderna Kyrkbacken skapas.

Mycket av den gamla kyrkbacken har bevarats. De gamla gränderna finns kvar, de flesta gamla hus finns kvar och har restaurerats. Nya hus har tillkommit i stilar som blandar nytt och gammalt. Många av de gamla kyrkbacksinvånarna har flyttat – tyvärr. Livet har förändrats på Kyrkbacken. Många konstnärer har etablerat sina ateljéer i området. Det gamla kyrkbackssamhället lever dock kvar i våra minnen och i bilderna. Kyrkbacken försöker även i framtiden bevara sin historia, sina minnen av en fattig men mycket levande miljö. Kyrkbacksborna av idag visar på många sätt sitt intresse för områdets speciella historia.

1964 års stadsplan

Restaureringen

I ett forskningsprojekt initierat av bland annat Nordens Riksantikvarier har Ann Mari Westerlind belyst problemen som uppstod i samband med bevarandet av två områden, Kyrkbacken i Västerås och Gamle Stavanger i Stavanger i Norge. Projektet finns redovisat i en rapport från augusti 1972. 

I rapporten beskrivs Kyrkbacken före restaureringen, beslutsprocessen, genomförandet samt hur området såg ut efter restaureringen.

Före restaureringen

I mitten av 1900-talet bestod Kyrkbacken av lite olika typer av bebyggelse. I norr fanns rektangulära tomter bebyggda med friliggande sekelskiftesvillor i två våningar samt den Keijserska fabriken. I väster låg dels stora kringbyggda timrade gårdar, dels allmänna byggnader. I öster låg hyreshus i tre våningar längs Vasagatan och Rektorsgatan. I söder utmed Skolgatan fanns det tvåvånings bostadshus.

Större delen av bebyggelsen i de centrala delarna av Kyrkbacken bestod av tvåvånings bostadshus och envånings uthus sammanträngda på små tomter. Mitt i området låg en stor tomt med ett par friliggande bostadshus, ett stall samt en stor köksträdgård.

Kyrkbacken 1960 norrut
Kyrkbacken 1960 norrut
Modell gjord av Carl Henning
Modell gjord av Carl Henning
1960-tal. Foto Ernst Blom. Bildkälla: Västmanlands läns museum
1960-tal. Foto Ernst Blom. Bildkälla: Västmanlands läns museum

Beslutsprocessen

Processen med omdaningen av Kyrkbacken till ett kulturreservat startade genom initiativ från Carl Henning och Ragnar Barrefors som i mars 1957 skrev till Kulturnämnden i Västerås. De beskrev hur området successivt förfallit och föreslog att åtgärder skulle vidtas för att stoppa den pågående förslumningsprocessen.

Ett omfattande arbete startade i syfte att bevara Kyrkbacken. Detta kom till tydligt uttryck i Stadsarkitektens PM 1960-12-20 där grunderna för det fortsatta arbetet beskrevs. Bland annat tydliggjordes att området ska ingå som en levande del i staden med en användning, som så långt möjligt medger bibehållandet av dess gamla karaktär, projektering ska göras av många arkitekter för att få individuella byggnader, förnyelsen bör ske successivt och enkelhet bör eftersträvas.

En särskild Arkitektgrupp kom med ett detaljerat förslag 1963 till restaurering av Kyrkbacken i Västerås. Särskilt framhölls vikten av att bibehålla den anspråkslösa helhetsmiljön, att bibehålla trä och puts som exteriörmaterial, att bevara traditionella staket och plank samt att hålla små tomtstorlekar men åstadkomma bostäder om 5 rum och kök.

2017-12/beslutsprocessen

Genomförandet

I mitten av 1960-talet ägde Västerås stad mer än hälften av fastigheterna på Kyrkbacken. Stora delar av genomförandet skedde genom Fastighetsbolaget Mimers försorg. Fördelning av tomträtter skedde även till privatpersoner. En särskild kö inrättades och krav ställdes på sökandena. I slutändan fördelades 23 tomträtter. Om- och tillbyggnader reglerades inte i detalj, utan bedömdes av byggnadsnämnden i särskild ordning. De mest attraktiva tomterna låg centralt i området och var planerade som nybyggnader.

Efter restaureringen

Trots ambitionen att bevara den ursprungliga bebyggelsen har det byggts en hel del nya hus för att fylla igen luckorna i gatufasaderna. I en del kvarter har man byggt ihop ett par äldre hus och därigenom skapat större bostäder. Andra gårdar är kompletterade med moderna tillbyggnader och slutligen finns det ett antal fastigheter som enbart är restaurerade invändigt. Den stora öppna trädgården mitt i Kyrkbacken har delvis bebyggts och delvis gjorts om till park.

2017-12/1514458356_karta-1972

"Kulturrevolution" på Kyrkbacken

Artikel i Vestmanlands Läns Tidning i ett specialnummer julen 1972. Arkitektgruppen Kyrkbacken företog en syn tillsammans med tidningen. Artikeln är skriven av Bertil Peterson.

Kyrkbacksarkitekterna – ursprungligen deltog nästan alla Västeråsarkitekter i arbetet – inspekterar villorna vid nya Lykttändargränd. Från vänster Jan Manfred Sarna, Kirsten Flam, Bertil Tideström, Carl Lignell, Berit Hanås, Örjan Thorsén, Peter-Paul Hoffman och Gösta Ekroth.

Foto: Perola Holm
Foto: Perola Holm

Om ni är snälla barn får ni följa med och mata andens giganter på Kyrkbacken! Ungefär så formulerade den rolige COW texten till en skämtteckning i VLT för några år sen. Det var en elak illustration till den pågående ”kulturrevolutionen” på Kyrkbacken. Författare och konstnärer flyttade in i de låga stugorna vid gränderna: Kyrkbacken förvandlades från fattigmiljö till kulturreservat.

Det gick snabbt när man väl kom igång, på sex år var förvandlingen genomförd. Restaureringen har blivit kritiserad – bland annat för att den gått ut över områdets gamla hyresgäster som tvingades flytta när man insåg att de nya hyrorna skulle bli skyhöga jämfört med vad man betalade förr.

Här var förr en kåkidyll, charmig och minnesrik för generationer av västeråsare. Hästskjutsar med ved rullade genom de medeltida gränderna och pelargonierna lyste vänligt i fönstren. Naturligtvis var lägenheterna omoderna med torrdass på gården och kakelugnar som värmekälla. På slutet helt förslummade.

Nu är Kyrkbacken ett exklusivt villaområde där resterna av den fattigpräglade kåkmiljön fått statusvärde. Tiorumsvillorna kring Humlegården mitt i området skiljer sig inte mycket från husen i något annat exklusivt villaområde i Västerås.

Bevarad charm

Men mycket av charmen från förr är bevarad. Rektorsgatans röda bodar står kvar – om än till största delen nyuppförda – utan att man sprängt sönder längorna med boutique-fönster. Djäknegatan ger samma hissnande känsla av tidskullerbytta när man svänger runt Skolgatshörnet. Kyrkbacksgatan har kvar det mesta av sin atmosfär: knyckig och oregelbunden, de små husen sammanfogade med slumpmässig lekfullhet. Än så länge är gränderna grusbelagda, och det bör de vara! Men det glunkas om asfalt.

Hur upplever man de nya om man bott på Kyrkbacken i femtio år?

Knut Hedin, f.d. byggnadsarbetare, har sett kyrkbacksrestaureringen på nära håll. Han är en av de få som blev kvar av dem som bodde på Kyrkbacken före omvälvningen. Han hyr en liten pensionärslägenhet i det gula huset vid Rektorsgatan.

  • Förr bodde det många fler människor här. Det var gemytligare då. Vi kände varann och var som en stor familj. Pratade med varann när vi möttes, säger Knut Hedin.
  • Nu har jag fått en modern och fin lägenhet, och det är bra, men jag känner knappt nån av grannarna.

Unikt experiment

Det var en grupp västeråsarkitekter som satte igång att dra upp riktlinjerna för Kyrkbackens bevarande till kommande generationer västeråsare – ett unikt experiment. Så här ganska exakt tio år efteråt samlade VLT ihop Arkitektgruppen Kyrkbacken – som då bestod av praktiskt taget alla i staden verksamma arkitekter. Vad anser de själva om resultatet?

Först stadsplanearkitekt Carl Lignell, en drivande kraft i arbetet: Man kan lugnt säga att Kyrkbacken inte alls blev vad jag tänkt mig från början. Det blev inte ens mitt eget hus!

Men resultatet blev inte dåligt heller. Det är möjligt att man satte igång restaureringen i fel decennium. I dag skulle man kanske ha en annan syn på uppgiften, men också andra förutsättningar. Det skulle inte ha varit lättare idag att få kommunen att engagera sig i subventioner.

Från början var nog tanken att arbetet skulle göras med kommunala pengar för att möjliggöra för gamla kyrkbacksbor att bo kvar. Men i fastighetskontorets exploateringskalkyl räknade man från början med den vinst på 400 000 kr, förklarar Carl Lignell. Vi gick en tur på Kyrkbacken med arkitekterna. Ett tjusigt och originellt bostadsområde kommer det att bli med stillsam vänlig atmosfär. Solen lyser över vitputsade stugor och faluröda längor och plankinhägnade trädgårdstäppor.

Hokuspokus

- Det klart, säger Peter-Paul Hoffman, att man ska komma ihåg att uppgiften också resulterat i en massa hokuspokus. Här finns gamla hus som rivits och byggts upp från grunden igen med den gamla exteriören och så har man sparat och spikat upp den gamla träpanelen. Det är verklighetsfrämmande och har lett till orimliga kostnader.

Hoffman tycker att helhetsresultatet blivit lyckat. Vad fanns det för alternativ? En del ville riva ”hela rasket” och bygga ett nytt villaområde.

- Vi blev också förskonade från ytterligheter, till exempel i form av glashus som faktiskt varit på tapeten!

- Det är besvärande för oss arkitekter att de nybyggda husen har blivit de minst lyckade, säger Gösta Ekroth. Den största förändringen på området ligger där. Husen har fått breda ut sig för mycket. Men jag kan förstå arkitekterna på stadsbyggnadskontoret. Det har varit en hård press på dem från byggherrarnas sida.

Bertil Tideström: - Det som skapade problem var området förnyades under en kort del av en arkitektgeneration. Var det vettigt att göra allt på så kort tid?

- Jag är inte alls så negativ till Kyrkbacken som en del andra, säger Örjan Thorsén. Området tål mycket väl de nya husen, de är inte för stora.

- Ska man kritisera så är det möjligen att allt har blivit för perfekt. Det var synd att Keijserska fabriken revs för att normen beträffande parkeringsplatser skulle uppfyllas perfekt. Det hade varit bättre att ta det sakta och gå varsammare fram.

Romantik

Tord Hultman: - Mycket har blivit väldigt bra, det blir ett fint område när det är färdigt.

- Sen måste jag säga något om de här romantiska idéerna att folk som bodde här förut skulle kunna bo kvar. Det är helt orealistiskt i en växande industristad som Västerås och med ett så centralt område. Resonemanget har inget med verkligheten att göra. När man inte tänkt göra ett museum av Kyrkbacken måste man acceptera en förändring!

Kirsten Flam: - Det hade varit trist om allt blivit perfekt. Då hade vi fått ett dött museum, och det ville vi inte ha!

När man går tillbaka till kyrkbacksgruppens skrivning för tio år sen ser man att arkitekterna varnade för en storsanering som i ett slag skulle sätta 60-talets prägel på det nya. Man ville med all makt söka bevara områdets anspråkslösa och vildvuxna karaktär och därmed också det väsentliga av det gamla byggnadsbeståndet.

Inget museum

För att de gamla kyrkbacksborna med låga inkomster skulle kunna bo kvar ville man acceptera en lägre bostadsstandard. Men det var aldrig tal om att göra ett museum, tvärtom såg man en fördel i att få in helt nya och kontrasterande byggnader.

Kyrkbacksrestaureringen skulle vara en angelägenhet för hela Västerås, inte bara för dem som skulle bo där. För att skapa aktivitet bjöd man in konsthantverkare att slå sig ned i kvarteren. Kyrkbacken har blivit ett konstnärsgetto, säger folk. Tanken var, för att citera arkitektgruppens skrivning, att de nya invånarna borde vara något av själsfränder med de gamla kyrkbacksborna. Oavsett om det gällde restaurerade hus eller nybyggen borde de nya kyrkbacksborna ha en känsla för traditionen och den nästan torftigt anspråkslösa miljön.

De äldsta kyrkbacksborna var hantverkare, soldater, slaktare, dödgrävare och spögubbar. Längst bort i utkanten bodde skarprättaren.

Det fanns en särskild villakö till Kyrkbacken. Urvalet av byggherrar gjordes på ekonomiska grunder.

Så här lät det i fastighetskontorets skrivning: ”Byggherrarna måsta alltid ha icke alltför blygsamma inkomster för att kunna klara byggföretaget ……

Arkitektgruppens mål för villorna var en storlek på fem rum och kök. Det ambitiösa fastighetskontoret lyckades så väl i sitt urval att de utvalda spekulanterna ville – och så småningom också fick – bygga villor på tio rum och kök.

Radhusområde

De ekonomiska och sociala krafter som styrt förändringen av Västerås stadsbild och förvandlat centrum till ett blänkande effektivt köpcity har haft bråttom. Sextiotalet har sett de gamla träpanelade köpmansgårdarna försvinna och ersättas med varuhus av stål och betong. Kyrkbacken har också legat under rivningshot. I början av 60-talet föreslog Mimer att man skulle bygga radhus på området. Vid slutet av 40-talet tyckte stadsarkitekten att man borde riva hela rasket och bygga ett kulturcentrum.

Redan 1902 var man inne på samma tanke. Stora praktgator skulle dras ned mot Skolgatan och området få en storstilad barockinspirerad utformning. Gamla gymnastikhuset med sina kolonner är ett exempel på den tanken. Avsikten var att huset skulle få en pendang längre bort efter Skolgatan, på andra sidan av läroverksbyggnadens mittaxel.

Kyrkbacken överlevde attackerna, men var i slutet av 50-talet i färd att förslummas. – En söndag samlades några arkitekter och gjorde det första utkastet till en räddningsaktion.

Mycket hann förändras på vägen och bli annorlunda än de tänkte sig då.

- Att sätta igång ett sånt här restaureringsmaskineri är ungefär som att sätta en grävskopa till urmakare säger Calle Lignell.

Samtidigt frågar han sig om det verkligen hade funnits något annat sätt att göra det på.

Kyrkbacken lever vidare som bostadsområde fast på helt nya villkor. Vad västeråsarna på söndagspromenaden får se är hur de uppsnyggade resterna av fattigsveriges byggnadskultur kolliderar med 70-talets välståndsvillor i en förvandlad social miljö.

Den Keijserska fabriken

Liberaliseringen av näringslivet under slutet av 1800-talet skapade en stark utveckling med bland annat tillväxt av olika metallverkstäder. Även Kyrkbacken nåddes av industrialiseringen. År 1901 köpte Carl Keijser & Co ett större jordområde i kvarteret Felix (i nordvästra hörnet av Kyrkbacken) där nya fabriksbyggnader uppfördes.

Fabriken invigdes år 1905 och byggnaderna hade ett vackert utförande medd fasadtegel och trappstegsgavlar. Lokalerna var stora och ljusa. I byggnaden med skorsten låg gjuteriet samt bets- och förtenningsrum. Den stora huvuvbyggnaden innehöll press- och hopsättningsavdelning samt avdelningen för tryckning och svarvning samt förnickling och galvanoplastik. Bilderna är tagna från söder respektive norr. På bilden söderifrån syns gjuteriet till höger, kontoret till vänster samt huvudbyggnaden strax bakom.

2018-03/karta
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser

Tillverkningen bestod av bruksföremål i koppar, mässing, aluminium, järn, rostfritt och nysilver samt förnickling och galvanoplastik. Runt år 1910 hade man cirka 40 anställda och en omsättning i dagens penningvärde (2017) på cirka 10 miljoner kronor.

Förutom större delen av kvarteret Felix ingick även fastigheter i kvarteret Fabian i fabriksanläggningen. Den första industrilokalen låg i längan till höger på Blåsbogatan 10.

Bildkälla: Fam. Keijser
Bildkälla: Fam. Keijser
Exempel på produkter
Exempel på produkter
Bildkälla: Fam. Keijser
Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser

På den tiden var bränder inte ovanliga och även den Keijserska fabriken råkade ut för detta. I mitten på 1950-talet brann gjuteriet och i kvarteret Fabian uthusen mot Kyrkbacksgatan. År 1963 brann i kvarteret Fabian ett tvåvånings timrat bostadshus av empirekaraktär, Blåsbogatan 10.

1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1964. Foto Lennart Nilsson. Bildkälla: Fam. Keijser
1960-tal. Foto SBK. Bildkälla: Västerås stadsarkiv
1960-tal. Foto SBK. Bildkälla: Västerås stadsarkiv

Verksamheten fick successivt anpassas till nya förutsättningarna på grund av brand och marknadsutveckling. Nytt produktsortiment togs fram och de befintliga fabrikslokalerna blev för trånga. Samtidigt planerade Västerås stad för utbyggnaden av Norra Ringvägen. Någon utbyggnad av fabrikslokalerna i kvarteret Felix var därmed inte längre möjlig. Staden exproprierade marken och fabrikslokalerna revs år 1968. Kvar finns Keijsers bostadshus på Blåsbogatan 12 i nationalromantisk stil byggd år 1910 samt Blåsbogatan 14 i jugendstil byggd år 1905.

I samband med omdaningen av Kyrkbacken var det omfattande diskussioner om hur den före detta fabriksmarken skulle kunna användas. Bland annat fanns förslag på ett sjuvånings seniorboende. Dock beslöt man sig för att nyttja området enbart för att lösa parkeringsfrågan på Kyrkbacken.